Historik
I Rödding i Danmark grundades världens första folkhögskola 1844. Upphovsmannen var Nicolai Frederik Severin Grundtvig - präst, författare och folkbildare. Grundtvig ansåg, att de latinskolor som dittills funnits bara skapat högfärdiga ämbetsmän. Ut med latinet, bort med allt "odanskt"! In med folkets diktning och historia, myter och sagor,visor och traditioner, kort sagt livsupplysning i stället för latin. Detta var vid slutet av upplysningstiden, i romantikens era och nationalismens.
Sverige fick sina första folkhögskolor; Önnestad, Hvilan och Lunnevad, år 1868.Även om inspirationen kom från Danmark, så blev inriktningen en annan. Om grunden i Danmark var mytologisk, så blev den i Sverige mera materiell. Den svenska folkhögskolan skapades i förstone för att tillfredsställa behoven hos en samhällsklass på uppåtgående. De nya kommunallagarna år 1862 gav ökat självstyre åt kommunerna. Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder avskaffades 1866. Därigenom fick främst de välbärgade bönderna större inflytande och ökad makt. För att axla detta politiska ansvar behövde bönderna en skola som gav samhälls- och kommunalkunskap, föreningsteknik och mötesvana, något folkskolan visat sig otillräcklig för. Vid samma tid utvecklades jordbrukstekniken. Bondsönerna, för det var de det gällde, som skulle utveckla bondens värv och skapa det nya - kommunalpolitikerns. Så viktigt för regionens utveckling att landstingen redan mycket tidigt uppträdde som ekonomisk tillskyndare och även huvudman för många folkhögskolor. Så småningom, under somrarna, kunde också döttrarna beredas plats på folkhögskolans kurser, men det skulle dröja innan kvinnorna fick en jämställd plats i folkhögskolans värld. Dröjde gjorde det också innan drängarna och pigorna,torparna, statarna och tjänstehjonen gjorde sitt intåg, liksom det nya samhällsskikt som skapades med stordriften och industrialiseringen: arbetarproletariatet.
De stora folkrörelserna - nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen - tog dock både de betryckta som levde under eländiga förhållanden och folkhögskolan till sitt hjärta. Så kallade rörelsefolkhögskolor växte fram. De konservativa krafterna varnade för socialisthärdar, de högkyrkliga för sekterism. Striderna kring de nya skolorna var både hårda och hätska. Men samhället hade förändrats, behoven var andra och folkhögskolan visade sig kunna tillgodose dem. Skolorna fungerade både som centrum för sin bygd och som hemvist för folkrörelsernas medlemmar och var långt ifrån några "politiska vapensmedjor". Just förmågan att kunna möta nya behov utan att förlora sin själ, att förena förnyelse med eftertanke, är folkhögskolans särprägel. Utan den förmågan och i ett samhällsklimat mindre präglat av demokrati än det nordiska, kanske folkhögskolan skulle ha gått i graven som en stendöd, urmodig yrkesutbildning för lantbrukare. Samhällsnyttan i samspel med individens utveckling har gjort att den överlevt, trots en del försök till dödförklaringar.